Vem drog in mig i sporten?
Av Caroline Rogner
Jo det var just Mia Lindgren och året var 2006. Men innan dess…
1995 flyttade vi ut till Mälby från Märsta, ingenting jag riktigt var så glad över då jag hade sköthästar nere i Märsta som jag mer eller mindre bodde hos på kvällar och helgerna. Pysslade, red och hängde med på Dressyr- & Hopptävlingar. Men det gick väll, då hon som ägde hästarna hade en syster som inte bodde så långt ifrån Mälby som även hon hade häst så det där med att rida o pyssla med hästar löste sig rätt så bra ändå. Distansritt hade jag inte hört så mycket om innan jag träffade Mia, de enda var att jag hade bilden framför mig man sett på tv hur en ryttare sprang bredvid sin häst långt och länge inget som intresserade mig då, men nu är det en helt annan sak.
2003 så flyttade Mia ut med sin man o började bygga stallet året efter flyttade hon hem hästarna. Men blyg som man var så gick man bara snabbt förbi stallet o kände hästlukten o hjärtat bultade en extra gång men vågade inte gå in. Hästar har ända sedan jag varit liten haft en stor plats i mitt hjärta men haft en mamma som är livrädd för dem så en egen har det aldrig blivit, men hon har snällt skjutsat mig till ridskolan i både bra och dåligt väder allt för att dottern skall få göra det hon gillar mest. Men hur det nu än var så stod jag där en dag på stallgången och drog sadelgjorden o skulle få följa med på en härlig ridtur i skogen. Jag är så glad att Mia vågade när inte jag vågade, för det blev början på mitt livs äventyr o på en livslång vänskap.
Tiden gick o jag blev mer o mer i stallet o fler o fler äventyr blev det. Så en dag 2006 så kom Mia o berättade att de skulle ha en groomkurs nästkommande dag hemma på gården, ska du inte hänga me? De kommer komma jättetrevliga människor o du kanske kan vara med och hjälpa mig att demonstrera till häst hur det går till så får du också en inblick i hur det går till på en tävling. Sagt och gjort så blev det. Rönningeritten det året blev min absolute första distansritt jag följde med på och groomade. Det var kalaskul, framöver så blev det en och annan ritt man hängde med på i denna fantastiska sport med alla härliga människor och deras hästar ingenting är liksom omöjligt man hjälps åt även om man är konkurrenter det är så härligt att se inte alls lik Hopp-och dressyrtävlingar.
2008 blev det år då jag fick rida min första distansritt Lovisedalsritten CR40. Jag skulle ha ridit Denver en av Mias hästar hon hade då men av någon anledning som jag inte kommer ihåg idag så blev det inte honom jag red utan jag fick låna Isolde. Det blev en ritt jag sent kommer att glömma den kommer alltid att finns med i mina tankar att fullfölja är att segra, jag kände mig som en vinnare den dagen. Nu har det ju blivit lite flera tävlingar sedan dess där jag både groomat och fått ridit på lånade hästar som givit mersmak. Men nu är det dags att ta steget ut att skaffa egen häst. En individ att få upptäcka världen med och kanske även i framtiden komma ut på distansbanorna med, man vet aldrig. Rid väl och glöm inte ha roligt, det ska vara kul att rida.
.png "Maud Standin/Magma ox")
Vem drog mig in i sporten?
av Maud Strandin
Eftersom jag bor i Lerbo och har nära till Björkviks Ryttareförening så föll det sig naturligt att jag skulle prova på distansritt, red först utbildningsritten 2007. Jag hade då en travare och fick bra kontakt och hjälp av Ulla o. Arne Bernders. Frågade Arne vad jag gjorde för fel när det gick i 790 vissa sträckor, och så var det så svårt att få ner honom i puls. Fick då till svar att jag skulle köpa mig en riktig häst, kom och prova min Arab Lapzus så skall du se vad jag menar. Efter att ha ridit Lapzus några gånger bästämmde jag mig för att köpa en arab.
Påsken 2008 köpte jag mitt arabsto Magma och med henne har jag tävlat 250 godkännda km. Hon har varit en klippa för mig, men har haft sina egenheter. År 2010 var jag helt borta från tävlig då jag skadat mig så illa så jag ej fick rida men hästok som man är så rider man ändå och grooma gick ju bra. 2011 Hade jag bestämt mig för att vi skulle tävla i 8 mil men det gick inte så bra då Magma åkte ut på A9 efter första grind och Björkvik i slutbesiktningen. Bestämde mig då för att sälja henne eftersom hon hade en elak kotledsinflammation som satte stopp för fortsatt tävling.
Har idag köpt mig en 7 årig arabvalack Ehros som jag hoppas mycket på, han är nu under utbildning så vi får se om vi känner oss redo för en start i höst, men ni kommer säkert att träffa mig som groom under tävlingarna. Jag tackar alla underbara människor som är med i Björkviks ryttareförening, för att ni brinner för distansen och ordar kurser och träffar så man kan träna i grupp. Hoppas en dag att jag får tävla i Lag-sm det är mitt mål.
Vem drog mig in i sporten?
av Jenny Laurell-Sundsgård
1992 blev jag medryttare på en islandshäst, Fafnir, det var min mammas kompis, Marie Stålander som var engagerad i vallentuna ridklubb och inom distansen, som ville ha hjälp och frågade henne men det blev jag som fick rida detta rara men pigga yrväder. Jag hade ridit mestadels på ridskola och hjälpt till med travhästar så distansridning var något helt nytt för mig.
Året var 1993 när jag red min första distanstävling på “Faffe”, jag red tillsammans med en kompis, Linda (medryttare på Addis travare Nelex), ritten var Vedaritten 40 km clearround man startade på Veda i Vallentuna och red till Hägerneholm i Täby där grinden var och sen tillbaka till Veda igen. Jag fick en tappsko så vi blev uteslutna och fick åka transport tillbaka till Vallentuna..... efter ett uppehåll på ett par år då jag jobbade i travstall hittade jag tillbaka till distansen igen efter att ha träffat på Karin Johansson som hade kontakt med Helene Moberg, Mia Lindgren och Addi (år 2000) så sedan dess har jag tävlat och hinkat mina vänner. Oavsett om man rider eller hinkar så är det en fantastisk sport med fantastiska människor och hästar!
.png "Karin Gadde Jennische/Martin ox")
Vem/Vad drog mig in i sporten?
av Karin Gadde Jennische
Jag har haft turen att växa upp i en familj där det fanns hästar. Att tävla var dock ingenting som var en självklarhet. Familjen ägnade sig åt avel och jag och syrran fick skrapa ihop pengar till ridlektioner och försöka rida så gott det gick på stona mellan fölningarna.
1990 besökte hela familjen ryttarVM i Stockholm, jag var 14 år och minns väl att vi på vägen hem besökte en av distansrittens veterinärbesiktningar. Vi blev överraskade av den familjära och trevliga stämningen som rådde där bland deltagarna.
Några år senare var det dags för Vasaritten som då gick mellan Ornäs och Mora, eftersom tävlingen passerade våra ägor blev vi engagerade. Det var också flera ryttare som stallade upp sina hästar i vårt stall, bland annat minns jag att Ingrid Boström hade några hästar hos oss, det var stort för hon var ju en av toppryttarna.. En drivkraft bakom Vasaritten var Hans Norin, han gjorde ett hästjobb för tävlingen och inspirerade både mej och nya krafter till sporten.
1993 red jag min första distansritt med hingsten Martin. Det var 53 km på Fäboritten i Rättvik. Det var inte så uppdelat då mellan clear round och tävling, klasserna var olika långa och krångligare var det inte! Första året red jag 50 - 60 km, året därpå red jag mest 80 km och 1995 debuterade jag på 120 km. Jag har kvar startlistorna från den första Fäboritten och bland de tävlande återfinns bland annat Bertil Carlson, välkänd domare. En annan tävlande var Johan Matz på hästen Sazzal Afas, då Sazze och Martin hade liknande härstamning är det inte så konstigt att man minns dem. Johan fick allt att se så lätt ut och Sazze blev ju sedermera en väldigt framgångsrik häst under flera olika ryttare.
Redan samma år anmälde jag mej till Karolineriiten och det var Elisabeth Arvidssons förtjänst. Hon kom att betyda mycket för mej under mina första år inom sporten. Vi hade också en underbar resa tillsammans till Dubai 1999, jag minns resan och Elisabeths havrekakor med värme.
“Att fullfölja är att segra” en devis som nu har fallit lite i glömska. Jag tycker att det är ett viktigt budskap. Distansritt handlar om att rida du och din häst mot banan, med - eller mottävlande kan man inte styra över .
Vem drog mig in i sporten?
av Carro Pont
1999 var jag hos Staffan Stranberg på ridläger med min dåvarande islandshäst.
Staffan passade ju självklart på att berätta om distansridning under teoridelen på lägret. Vilket jag tyckte lät som den optimala grenen för mig då jag va lite höjdrädd i hoppningen och tyckte mest dressyr va ett nödvändigt ont (tycker jag fortfarande idag, därför jag har medryttare som rider dressyr åt mig) ;)
Så 2000 inköptes Finnbo Troll "Killen", en nordsvensk travare som blev min första distanshäst. Vi hade otroligt kul när vi var iväg på tävlingar!
Vi gjorde våran första start 2001. Och sedan dess har det bara rullat på (med undantag för några hinder på vägen) med ett spikrakt sikte på att en dag rida 160 km.
Efter jag insett att Killen var med fokuserad på mat än att springa långt så inköptes varmblodstravaren Hete Harry och därefter även flera araber och arabkorsningar.
12 år senare har jag inte hunnit rida 160 km på en dag än, men kanske kanske är det dags för det iår.
Vem/Vad drog mig in i sporten?
av Veronica Bäckman
Jag är nyfrälst inom denna sport, och gjorde 2011 min första tävlings säsong. Detta efter att många år ha gått och funderat på saken, men aldrig riktigt tagit tag i det. Viljan har funnits där, men skador har gjort att jag inte har kunnat rida så mycket som jag önskat, inte heller har jag tyckt att jag har haft den rätta hästen. Och det var just denna häst som jag gick och väntade på, som skulle bli det avgörande.
I september 2009 köpte jag arab hingsten Mamba, och vad jag då inte visste var hur betydelsefull han skulle bli för mig. Hela resan går knappt att beskriva i ord, och det skulle bli en alldeles för lång historia. Men han är helt enkelt anledningen till att jag vågade anmäla oss till vår första utbildningsritt. Detta skedde på våren 2011 och arrangerades av Björkviks Ryttareförening. Då jag inte kände någon annan distansryttare fick jag ta saken i egna händer. Internet är ju fantastiskt till mycket, jag läste och pluggade på så gott det gick inför vår premiärtur. Vi fick mycket bra information när dagen väl kom, Arne och Ulla Berndes samt Sara Lewerents och John Wislander kom med tips och råd. Sara och hennes häst Kum Kum gjorde oss sällskap från starten, vi pratade mycket, jag trivdes och Mamba hade roligt. Det räckte för mig, detta skulle vi göra om på riktigt!
Två clear rounder på fem mil, och en T5:a gjorde vi denna säsong. Vi har haft väldigt roligt och kommer garanterat att prova på mer. Förutom Mamba har distansfolket i Björkviks Ryttareförening varit till stor hjälp för mig. Vi har blivit välkomnade och fått råd och stöd, vilket har varit skönt när man är ny och oerfaren. Nu ser vi med spänning på framtiden, och jag hoppas att några av de andra hästarna här hemma på gården så småningom också ska få komma ut och tävla lite.
Vem drog in mig i sporten?
Av Irene Friederich
Det var Agneta Nilsson från Sundborn och tiden var kring julhelgen 1993.
Jag hade med mig min dåvarande häst, shagyaarab Saba till Sundborn där vi firade julhelg med familjen. Agneta som då ägde araben Harlekin hade ridit distans något år och vi var ute och red tillsammans och hon berättade hur det gick till och jag blev nyfiken på att starta en clear round, men hon ”glömde” berätta en sak eller så fattade jag inte riktigt allt. (Förklaring till det längre ner i berättelsen)
Nåväl, våren 1994 startade jag Saba på min första CL 40 km på Täbyritten? Eller kan det ha varit Roslagsritten?. Minnet av den ritten var att denna tävlingsgren var helt vansinnig. De första 2 milen skenade Saba i stort sett runt med mig, men de sista 2 milen när alla starter hade skingrats lite så lugnade Saba ner sig och jag fick en underbar A-ha upplevelse – detta var ju toppen kul!. Blev godkänd på 4 timmar, 10 km/h.
Nästa start blev tävling 50 km på Folkareritten och där skulle även Agneta Nilsson starta med Harlekin. Vi var tre stycken som hela tiden låg i ledningen och fort gick det…(i alla fall till skillnad mot clear rounden). Vi red 50 km på 3 timmar. Det var jag, Agneta och en till som jag inte minns vem det var. Inför upploppet tyckte jag att Agneta och den andra tjejen blev som tokiga – dom spurtade i full fart förbi mig, och jag som legat i ledningen i stort sett hela loppet passerade mållinjen som 3:a.
Saba återhämtade sig snabbt och jag var FÖRST av oss tre att gå till slutbesiktningen som jag fick godkänt på. DÅ trodde jag att jag hade vunnit. Jag hade inte fattat att det var mållinjen som gav placeringen om man blev godkänd i slutbesiktningen.
Agneta och den andra tjejen klarade sig också så jag fick nöja mig med 3:e placeringen men Saba fick utmärkelsen för Best condition!
Sedan dess har intresset har hållit i sig (och många äventyr har det blivit genom åren) även om jag idag mest rider för nöjets skull på clear round nivå igen. Men intresset för distansridningen fastnade ordentligt på min ena dotter Liselott som idag är en aktiv tävlingsryttare på elitnivå, men hon får inkomma med sin egen berättelse!
Jag på Saba och nr 58 Agneta Nilsson Harlekin.
Vem/Vad drog mig in i sporten
av Sigrid Gadde Jennische
Vad som fick mig att börja med distansritt var flera saker och en var att jag tillsammans med familjen besökte ryttar VM i Stockholm 1990. Där såg vi bla dressyr där man som ni vet sitter och tittar på ekipagen på behörigt avstånd utan att ens kunna fantisera sig till en dust av hästlukt. På körningen och fälttävlan kom man ju lite närmare ekipagen och det blev mer fart och fläkt. Den sista dagen när vi var på väg hem åkte vi in till en av distanstittens stopp, tror det var en vet. grind i Täby. Det var en härlig stämning! Folk och hästar överallt som alla såg ut att ha väldigt roligt, inga grindar och säkerhetsvakter så långt ögat såg och det här ville jag prova!
En annan viktig sak var att jag växte upp på en gård i Falun där beteshagarna gränsade till den banvall som vasarittens första stäcka gick på. Detta var på den tiden Vasaritten stäckte sig över flera dagar och gick från Ornäs till Mora via Sveden,Dpådran,Blecket och Nittsjö bla. Man kunde välja att rida en eller flera sträckor och en eller flera dagar. Eftersom det stog flera araber hemma i stallet och jag och min syster redan gillade att rida runt i skogarna med dem var det ju bara att anmäla sig. Dessutom har jag höjdskräck och alltså kronisk hoppfobi och gillar inte att bli uttittad på en sandbana så båda sporterna som uttövades hemma på ridklubben var liksom helt ointressanta att tävla i.
Sagt och gjort det blev Clear round på sträckan Ornäs –Svärdsjö - 93 som premiärritt för mig och Sjoska (f-86 e Ciemny u Sojka mf Krezus). Denna klass gick på tisdagen och det var 17 startande. Både jag och min underbara lilla häst hade jätteroligt, vi red visserligen nästan en mil extra men vad gjorde väl det. Vi fick vårat diplom och på den vägen är det………..
Få frågan Vem är det lite svårare men det fanns många både ryttare och andra som gjorde att jag fick upp ögonen för sporten. En person jag minns som en riktig eldsjäl i Vasarittsammanhang är ju Hans Norin som alltid hejade på och kom med glada tillrop och med hans råd att”rida med huvudet” kom man långt. Det där med ”att fullfölja är att segra ” var tog det vägen förresten kan man undra?
En ryttare som gjorde intryck på mig var på denna tiden Johan Matz på sin fina Sazzal Afas (f -84 e Cid ben Afas u Sojka mf Krezus) som dessutom hade samma mor som mitt sto. Han kom ridande till staren på vasaritten och red sedan runt lekande lätt och de bara liksom flöt fram. Sen red han hem igen och det syntes lång väg att ekipaget trivdes och hade det bra ihop. Vad det sedan blev av ”Sazze” har väl ingen missat……….
Nu har jag haft några år då distansandet för egen del legat på hyllan och jag varit mitt emellan två hästar : pensionärstanten och unga sonen och dessutom ägnat mig åt mer åt familj, barn och studier. För att inte tappa greppet helt har det blivit en och annan hinkning åt syrran ibland. Nu ser jag fram mot en vår då jag skall rida in min unghäst och vad som är vårat mål är en historia för sig men hans namn är Wasa.
Vem drog in mig i sporten?
av Annie Johansson
Jag köpte ett 3årigt angloarabsto 1998, Sunny girl var drömhästen som jag hade letat efter i ett par års tid. Jag bodde då hemma hos mina föräldrar, några mil söder om Växjö och hade hästen på min farbrors gård ihop med mina kusiners hästar. Men när hästintresset hos de övriga i stallet började svalna och jag mestadels fick ut och rida på egen hand, så bestämde jag mig för att hitta något nytt att motivera mig med.
I Växjö fanns det flertalet duktiga distansryttare och det rapporterades med jämna mellanrum i den lokala tidningen om deras framgångar. Detta gjorde mig nyfiken på sporten och jag började leta på internet efter info om hur det gick till och vad det krävdes för att starta.
Tidigt på våren 2001 åkte jag ensam ner till skåne för att beöka min allra första distansritt, jag har faktiskt glömt vilken tävling det var, men jag åkte hem efter första grind eftersom det var så kallt. Jag hade i alla fall fått se besiktning, bangenomgång, start mm.
Så på Göingeritten i maj samma år startade jag och Sunny vår första CR50km. Det var inga problem med att ta sig runt och andra slingan red jag ett tag ihop med två växjötjejer i blå-gula hjälmar. Ett par år senare när jag tittade på gamla resultatlistor visade det sig att det var Emma Wanér och Yvonne Ekelund jag hade ridit ihop med. Lite komiskt kan tyckas med tanke på att jag idag har min häst uppstallad i Emmas stall och jag har groomat och tävlat Yvonnes hästar på flertalet tävlingar. Det var även dessa tjejer som var inblandade i flera av de tidningsartiklar jag då läste om i lokaltidningen.
Sunny girl och jag red tio säsonger ihop innan hon pensionerades från tävlingsbanorna, nu bor hon i Stenungsund och ska förhoppningsvis bli mamma i vår. Själv håller jag fortfarande på med distansritt och jag har en ny tävlingshäst Daimex som ska få visa vad han går för!
Vem drog in dig i sporten?
av Louise Frykell
Innan jag köpte min första egna häst, medan jag red på ridskola, var jag medryttare på andras hästar. Min första medryttarhäst var ett kraftigt fjordsto, Ida, som jag red ut på tillsammans med ägaren och en annan medryttare. Det var turer på ett par timmar, och lika mycket offroad som längs väg. Ida var emellertid alltför stark och envis för mig, så efter en tid slutade jag att rida henne... Min tredje medryttarhäst blev en varmblodstravare kallad Kalle, som då ägdes av Stina. Kalle var en lugn och snäll valack, som inte reagerade på småsaker eller trafik, och på honom red jag ut en hel del. Då Stinas arabvalack skulle starta en distansritt med sin medryttare (jag tror att det var en 50km), fick jag följa med. Det var min första kontakt med distansritten som tävlingsform - jag hade aldrig sett något liknande. Då Kalle såldes, fick jag börja rida Bianca; en varmblodstravare som ägdes av Stinas morbror Johnny. Hon tränades på "distansvis", och lärde mig massor. Det var på henne jag lärde mig rida offroad ordentligt, och fick på riktigt upp ögonen för de långa härliga turerna med lite tempo i - damen var nästintill outtröttlig och älskade att träna.
I slutet av januari 2008, köpte jag min första egna häst; varmblodstravaren Honey. Ett sto som, skulle det visa sig, hade (har) massor av energi och vilja. När konditionen och musklerna byggts upp, upplevde jag så gott som aldrig att hon blev trött under ridningen. Hon tog sig fram överallt, utan större tvekan, och älskade att springa. Hon breddar inte ordentligt i traven (såsom man vill att en travhäst ska göra), och galoppen är inte svår att få kort och mjuk. Det, i kombination med att hon var väldigt lyhörd och känslig för hjälper, gjorde henne lätt att rida långt på i ett bekvämt tempo - det var inte mycket jag behövde göra. I augusti 2008 startade vi vår första distansritt; en PP30km på Billingeritten. Efter lite bockande strax efter starten, flöt det på smärtfritt, och jag var fast. 2009 startade vi en PP20 och en CR50.
Tyvärr satte min egen ork, och ekonomin, stopp för hästeriet för min del. I augusti 2010 lånade jag ut Honey på foder, och i september 2011 köpte fodervärden henne. Nu har hon det bra som fritidshäst. I augusti 2011 köpte jag min tonårsdröm; fjordvalacken Kastor. Han är en envis men himla go' och lite speciell herre, som behöver komma ut och miljötränas. Vi planerar att rida 3st PP-ritter under 2011. Sedan får vi se var vinden bär oss!
Vem drog in mig i sporten?
av Sofia Bayard
Jag började rida på 80-talet och var då medlem i Bergs Hästklubb. På samma 80-tal var det Gitz Johansson som var ordförande i klubben och det var även Gitz och Bergs hästklubb som arrangerade Karolinerritten på den vackra västgötaslätten. Därigenom kom jag i kontakt med grenen distansritt. Någonstans i 10-11-års ålder var jag med som funktionär på en av hästklubbens Karolinerritter. Mitt första minne av distansridning har jag därför ifrån en av grindarna, närmare bestämt från dåvarande Stuteri Cavallos stallbacke. Kommer inte ihåg vad jag hade för uppdrag som ung funktionär (jag tror jag sprang med tidlappar), men jag minns mycket tydligt att jag oerhört gärna ville rida distans och jag minns de röda, vita och gula banmarkeringarna!!! Jag hade inte någon egen häst på den tiden, utan tävlade ponnyallsvenskan och junior cup på lånade ponnyer.
I ca 15-16 års åldern upphörde mitt regelbundna ridande. Jag tackade för mig och återlämnade min sköthäst, New forest ponnyn Merri Emm (e.Nasser RNF 61 u.Merrylou RNF 881), i sin ägares vård. Under flera år red jag sporadiskt när tillfälle gavs. Åren gick och jag underhöll mig istället med hundsporterna lydnad, agility, utställning, spår och räddning tillsammans med min storpudel Sera.
Först 2007, i samband med att jag träffade min nuvarande man, uppstod möjligheten att återuppta mitt hästintresse. Martin var riddaren som lagt rustningen på hyllan, men inte kunnat göra sig av med sin vapendragare, Mr Bento. Min första egna häst, Kila ox, höll dessvärre inte för ridning skulle det visa sig. Istället hittade jag så småningom arabkorsningen, Surprise Bandy, som skulle uppfylla min barndomsdröm och bära mig genom slingriga stigar med röda, vita och gula banmarkeringar!
Vad drog mig in i sporten?
av Tina Söderström
Jag är ny i sporten då jag och min häst Shariif Amiir debuterade på distansbanan tillsammans sommaren 2011.
Annars har det varit western för hela slanten, men har under många år haft funderingar på att prova distansritt men det har inte blivit av förrens nu.
Jag har alltid tyckt om att rida i skog & mark och de senaste 14 åren har det varit arabhästar för hela slanten, så varför det tagit sådan tid vet jag inte riktigt..
Men så hösten 2009 så fick jag chansen att köpa min drömhäst av Asta Sjöström, som även var gammal distansryttare och puffade lite extra för sin sport.
Då fick tanken på distansen fäste på riktigt, men då "Mirre" inte var riden när jag köpte honom, så var vi ju tvugna att börja från början, men så 2011 blev det så dax och vi startade i och red två godkända ritter, nu tränar vi vidare och hoppas på fler roliga ritter tillsammans i sommar =)
Vad drog mig in i sporten?
av Ellinor Karlström
Jag fick min första häst Habina 1993 när jag var 11 år.
Tanken bakom var att jag skulle få ta hand om en egen häst året om, tycka att det var så jobbigt så jag tappade intresset... Mina föräldrar var inte intresserade och jag fick veta att om jag ville vara med på någon träning eller tävling så fick jag rida dit. De första åren tillbringade jag enbart i skogen, tills jag faktiskt hittade ett stall där det fanns paddock att rida i. Det var 6 km till det stallet och jag red dit många gånger för att vara med på någon hoppträning eller klubbhoppning.
När jag höll på att rida in min egna uppfödning (Habinas son Hampus) 2000 så hittade jag av en slump det allra första numret av Distansryttaren hos min dåvarande pojkvän. Jag insåg att det fanns en sport som höll på med just det jag gjorde mest, red långt ute i naturen! Så Hampus började jag träna mot distansritt på hösten 2001, men tyvärr hade jag inte råd att behålla honom när jag började studera, utan han såldes 2003 efter att ha varit utlånad på foder i två år.
Sommaren 2010 fick jag möjlighet att köpa tillbaka honom och hösten 2011 debuterade vi för första gången i distanssammanhang! Det blev en PP på Fjällnoraritten som verkligen gav mersmak.
Under de här åren har jag tränat 4-5 olika hästar för start, men tyvärr inte kommit till start i slutändan. Jag har däremot varit ambulerande hinknisse en hel del och fått tillgång till sporten på så vis.
Denna säsong hoppas jag komma igång ordentligt med mina två hästar Hampus och Ariel, så jag äntligen kan få rida distansritt på tävling!
Vem/Vad drog mig in i sporten?
av Madeleine Fridlund
Året var 1997. Jag tävlade hoppning på låg nivå LD och LC men för mig var det högt med min lilla arab Migo på 153 cm som dessutom alltid tyckte att något hinder var läskigt och vägrade....
Vi red ut jättemycket i skogen på långa turer och vid Globen horseshow detta år så var det en ridbana inne i annexet där det visades upp lite olika grenar. Ingrid Boström var där och visade sina hästar med distansutrustning och berättade om grenen. Jag blev eld och lågor: Det finns en tävlingsgren som går ut på att rida uteritt!!!!
Jag letade fakta så gott det gick, men internet var inget som fanns i någon större utsträckning då, så det tog lite tid. Fick iallafall fatt på ett telefonnummer till distriktsgrenledaren som på den tiden var Helene Theander av henne fick jag veta om närmsta och enda tävling i Stockholmsområdet under 1998 i Vallentuna. Jag åkte och tittade och mötte Kerstin Danius, som arbetade i sekretariatet. Berättade att jag var där för att titta hur det gick till och alla var otroligt hjälpsamma, delade ut kartor, fixade ett groomteam som jag fick följa med hela dagen osv.
2 månader senare startade jag min första CR på Tjustritten och där träffade jag Mia Lindgren, Irene Friedrich och Johanna Sundberg. Alla glada och hjälpsamma mot en nybörjare som mig! Vilken skillnad jag tyckte det var jämfört med hopptävlingar där folk tittat snett på mig och min lilla arab. Här blev vi en i gänget på en gång. Tyvärr tycker jag att lite av den fina stämning som fanns då jag började inte finns kvar på samma sätt nu...... Vi har närmat oss de andra grenarna både på gott och ont..
Vem drog mig in i sporten?
av Sara Kanstedt
Jag såg din uppmaning om att skriva om hur man hamnade i distanslivet!
Jag måste ju bara skriva att det var ju du.. (Mia)
Jag glömmer aldrig när jag var 13 år och red på STORA Amanda. Du frågade om jag ville rida Dillen 10 mil på Karolinerritten. (Jag Mia skulle rida War ox som jag hade på foder)
”Det kan jag väl göra” sa jag, och vi var ute och red ett par lite längre träningsrundor innan det var dags.
Vi åkte upp till Skara och jag visste ingenting om distans, utan jag bara hängde på dig. Vi red en underbar ritt och redan där var jag fast!!Vi hade så supermysigt och jag tyckte att det var den optimala utmaningen. Jag kunde inte gå dagen efter men var redan sugen på att göra det igen.
Och sedan gick det som det gick….
Nu efter över 12 års uppehåll från distansen så är jag förhoppningsvis snart där igen. Jag har hittat en häst hos Yvonne Ekelund som jag ska ta hem om en månad.
Ett underbart sto som blir 3 år i år. Jag ser med glädje fram emot att bygga upp ett samspel och hitta en ny nära vän. Min kära Jana fick ju gå till de evigt gröna ängarna efter skadan hon fick på Roslagsritten. Sprickan i benet opererades men tyvärr läkte det inte som det skulle och när hon stod på samma ställe i hagen där jag släppt ut henne på morgonen så fick jag ta det hemska beslutet.
Jag hoppas nu att få uppleva dessa härliga träningsturer och förhoppningsvis tävlingar framöver med min nya vän.
I min egna historia väljer jag att berätta om;
Vem drog mig in i sporten?
av Mia Lindgren
1987 stod jag med min skimmeltravare Deal Wood på Lundby Gård i Vallentuna, han var outtröttlig och vi var ofta ute ensamna på långa ridturer. Stallkamrat Lottie Pauli var delansvarig för den bana som VM 1990 skulle gå på och var även involverad i Roslagsritten.
En dag satte upp en propp på anslagstavlan om sommarens tävling där SM skulle gå första gången på lång distans.
- " Det här borde verkligen vara något för dig och Dillen" sa hon och 6 mil verkade rimligt långt.
Hur det nu var, så var det för få startande i 12-milen och
-"Snälla Mia, ni kan väl vara med, det är inte så stor skillnad mellan 6 och 12 mil." (Herregud, jag var 23 år, hade inget körkort och hade väl ingen aning om hur långt 6 eller 12 mil verkligen var, gps fanns troligen bara i sovjetiska rymdraketer på den tiden)
Vi kom typ 6 mil i våran debut. Dillen hade inga sulor och trampade på en vass sten på banvallen och det gick hål, så kan det gå!
Kuriosa; Lotti kärade ner sig i Anders från en annan klubb när de åkte runt i bil och rekade bana, de gifte sig så småningom och fick 2 ponnybarn. Själv drogs jag med i den nya sporten och även om det mesta från den tiden får ses som preskiberat, kom vi 3:a i 10-milen på Karolinerritten i september samma år.
